Det finns det som är värre än Corona

Det finns det som är värre än Corona

20 mars 2020

Text: Melody Sundberg Foto: One.com

Är social distansering att föredra - och är det okej att bunkra? När gör virusskräcken att vi tappar vår medmänsklighet? Vi tar reda på vad Bibeln säger. 

Medmänsklighet kan bli en bristvara under Coronakrisen.

Klockan är 10 på morgonen, och min man kommer redan hem. Beslutet har tagits. På ytterligare en arbetsplats har det bestämts att arbeta hemifrån. Coronavirusets framfart innebär stora förändringar i de flestas livsstil. Den senaste tiden har hashtagsen #StayHome och #SelfIsolate börjat sprida sig i sociala medier. I media rekommenderar experter för social distansering, och i vissa fall är det redan lagstadgat. Grupper med över 500 personer är förbjudna och sjukhus tillåter inte att man hälsar på inlagda. Människor över 70 uppmanas att begränsa sociala kontakter och att inte träffa yngre släktingar. Men även unga, friska människor har börjat att frivilligt isolera sig i sina hem. 

Social Distansering - att frivilligt isolera sig


I bekantskapskretsen har jag sett exempel på folk som inte vågar ta i hand, förbjuder kramar eller inte träffas överhuvudtaget. Att isolera sig, eller att inte hälsa på andra, ses under Coronas spridning som solidariskt och medmänskligt. Säkert är social distansering önskvärt i en del fall, men jag tror inte att det är det i alla. Det är en sak när lagen säger att vi måste isolera oss, då måste vi följa den. Men när friska, symptomlösa, unga människor med fullt fungerande immunförsvar väljer att redan nu isolera sig, undrar jag om beslutet inte är förhastat.  


Enligt Folkhälsomyndigheten smittar man inte under inkubationstiden. Om jag inte är helt ute och cyklar innebär det att vi kan träffa andra, så länge vi inte har minsta symptom. Åtminstone bör man väga fördelarna mot nackdelarna. Hur påverkas vi av isolering? För några år sedan intervjuade jag en person som tvingats vara inomhus i två månader. Tillslut led han av märkliga smärtor och kände sig mycket svag. Läkaren berättade att det berodde på D-vitaminbrist, till följd av bristen på solljus. Ännu värre är det att distansera sig socialt. 1177.se skriver att social isolering är ”dubbelt så farlig som fetma, minde hälsosamt än att inte träna och lika skadligt för hälsan som alkoholism eller att röka 15 cigaretter per dag. Ensamheten innebär en ökad risk för att utveckla hjärt- kärlsjukdomar, stroke och demens. Risken ökar också för psykiska problem.”

 

Hårda ord på svart på vitt.

 

Jag tror att många av oss är ovana vid långvarig ensamhet, kanske är det därför de personliga isoleringsbesluten tas med så stor lätthet. Frågan är om man tycker det är lika lätt om två månader. Eller fyra. Eller sex. För de flesta är nog överrens om att det här kommer att pågå ett tag. Att vara hemma är roligt i början, snart är det inte lika kul.


Jag talar från egen erfarenhet. Jag har arbetat hemifrån i flera år och har säkert mer vana av ensamhet än många andra. Det går periodvis bra, men periodvis är det ärligt talat skitjobbigt. Ibland har jag känt mig fruktansvärt ensam. Att träffa vänner, eller gå till min kör, är för mig extra viktigt, ett andningshål i tillvaron. Ett måste.

 

Den som sett dokumentären Swedish Theory of Love vet vad social distansering kan leda till. Sverige är ett av de mest individualistiska länderna i världen, vilket leder till ensamhet och depression. Många utanför Sverige brukar beskriva svenskar som ”kalla”. Vi pratar inte med våra grannar, sitter långt ifrån varandra på bussen, undviker att tala med främlingar.


Mer isolering är det sista vi behöver, åtminstone innan det är absolut nödvändigt.


Det finns det som är värre än Corona. Jag vet att sjukdomen kan, i sin mest fruktansvärda form, kan leda till döden. Det är inte det jag menar. Det jag oroar mig för är hur vi förändras medan vi gör allt för att undgå att få smittan. Det finns en risk att vi blir paranoida och börjar misstro varandra. Plötsligt vågar man inte lita på sina bästa vänner när de säger att de är friska. Plötsligt slutar man slutar hjälpa. 

 

Paranoia och virusskräck

 

Jag har sett det med egna ögon, långt innan Corona kom hit: Följderna av paranoia och virusskräck. Det finns de som inte vågar sätta foten på sjukhus, folk som tvättar händerna så många gånger om dagen att de får plågsamma sprickor. Det finns de som knappt vågar gå på offentliga toaletter. Och det finns folk som inte vågar träffa andra människor för att de inte litar på dem. Skräcken tar fullständigt över deras liv. 

Om alla börjar implementera social isolering är jag rädd för vad följderna kommer att bli. Vem ska hjälpa de som är över 70 när de inte får gå ut? Alla har inte yngre släktingar som kan hjälpa dem handla, och det ser inte ut som om samhället tänker göra det. Det blir de ungas ansvar att ta hand om dem, förutsatt att de vågar lämna lägenheten, alltså. Och hur blir det med främlingar som behöver hjälp? Om man inte vågar träffa närstående, hur ska man våga träffa en främling? Och vidare, vem kommer hjälpa de Coronasjuka som vårdas i hemmen? Vem ska handla åt dem? 


Jag menar inte att de som befinner sig i riskzonen gör fel i att vara försiktiga.


Men de friska, ungas isoleringsargument faller i bitar så fort man drar in lite medmänsklighet.

 

Vad säger Bibeln? Först och främst finns många lagar som handlar om hygien, framförallt i Bibelns första böcker Moseböckerna. Hygien är viktigt. Men något som är ännu viktigare är att ta hand om sina medmänniskor, även de som är sjuka. Jesus är mycket allvarlig när han säger: ”… Gå bort ifrån mig, ni förbannade, till den eviga elden som är beredd åt djävulen och hans änglar. Ty jag var hungrig och ni gav mig inte att äta. Jag var törstig och ni gav mig inte att dricka. Jag var främling och ni tog inte emot mig, naken och ni klädde mig inte, sjuk och i fängelse och ni besökte mig inte. Då skall de svara: Herre, när såg vi dig hungrig eller törstig eller som främling eller naken eller sjuk eller i fängelse och tjänade dig inte? Då skall han svara dem: Amen säger jag er: Allt vad ni inte har gjort för en av dessa minsta, det har ni inte heller gjort för mig. Och dessa skall gå bort till evigt straff, men de rättfärdiga till evigt liv.” (Matt. 25:41-46).

 

Att bunkra eller att inte bunkra

 

Okej, jag erkänner. Jag har bunkrat. Jag såg bilderna på alla tomma affärshyllor, åkte och köpte tre balar toalettpapper, pasta och en del annat. 

 

Men när jag kom hem var det några Bibelställen som sved i samvetet. De flesta har säkert hört talas om när Gud ledde Israelerna genom öknen efter att ha befriat dem från slaveriet i Egypten.  Efter en tid började Israelerna klaga, de hade inget att äta. Gud lät då manna och vaktlar falla från himlen. Gud befallde att de bara skulle ta det som de behövde. De skulle alltså varken ta mer eller mindre. Men Israelerna löd inte: 
”Israels barn gjorde så, den ene samlade mer och den andre mindre. Men när de mätte upp det med gomermåttet, hade den som samlat mycket ingenting över, och den som samlat lite fattades det ingenting. Var och en hade samlat så mycket som han behövde till mat” (2 Mos 16:17-18).
Det hjälpte alltså inte att försöka bunkra. Så sade Mose, ledaren för Israelerna, att de inte heller fick lämna något kvar till dagen efter. Allt måste ätas upp samma dag. De var tvungna att lita på att Gud skulle förse dem med ny mat för varje ny dag.
”Men de lydde inte Mose, utan somliga sparade något av det till nästa morgon. Då växte det maskar i det och det luktade illa. Och Mose blev förargad på dem” (2 Mos: 16:19).  


Budskapet är tydligt. Gud vill att vi ska lita på honom när det gäller vår matförsörjning, inte på oss själva. Att bunkra är att lita på sig själv. Corona hade gjort mig girig. I Nya Testamentet tar Jesus upp ämnet och jag låter orden tala för sig själva.  

 

”Sedan sade Jesus till sina lärjungar: ’Därför säger jag er: Gör er inte bekymmer för ert liv, vad ni skall äta, eller för er kropp, vad ni skall klä er med. Livet är mer än maten och kroppen mer än kläderna. Ge akt på korparna. De sår inte och skördar inte, de har inte förrådsrum eller loge, och ändå föder Gud dem. Hur mycket mer värda är inte ni än fåglarna? Vem av er kan med sitt bekymmer lägga en enda aln till sin livslängd? Om ni inte ens förmår så lite, varför bekymrar ni er då om allt det andra? Ge akt på liljorna, hur de växer. De arbetar inte och spinner inte. Men jag säger er att inte ens Salomo i all sin prakt var klädd som en av dem. Om nu Gud ger sådana kläder åt gräset, som idag står ute på marken och imorgon kastas i ugnen, hur mycket mer skall han då inte klä er. Så lite tro ni har! Fråga inte efter vad ni skall äta och dricka, och var inte oroliga. Efter allt detta, jagar hedningarna i världen, men er Fader vet att ni behöver det. Nej, sök hans rike, så skall ni få detta också. Var inte rädd, du lilla hjord, ty er Fader har beslutat att ge er riket. Sälj vad ni äger och ge gåvor. Skaffa er en börs som inte slits ut, en outtömlig skatt i himlen, dit ingen tjuv når och där ingen mal förstör. Ty där er skatt är, där kommer också ert hjärta att vara.'” (Luk. 12:22-34).

Fotograf Melody Sundberg

Boka mig

Eller maila till: ms@melodysundberg.com

Melody Sundberg finns i Örebro.

Följ mig

Copyright © Melody Sundberg 2015 - 2020