Guds trofasta kärlek - Chesed

Guds trofasta kärlek - Chesed

12 augusti 2020

Undervisning av Paulus Eliasson. Transkribering & redigering av Melody Sundberg. Foto huvudbild: One.com

Vi tar en djupare titt på det hebreiska ordet chesed och lär oss mer om Guds trofasta kärlek.

 För att lyssna, klicka här.


Vi börjar med att läsa ett ord från Ordspråksboken. Jag läser från Svenska Folkbibelns översättning från 2015.

 

”Många ropar ut sin egen godhet, men vem finner någon att lita på?”
(Ords. 20:6).

 

I 1917 års översättning används istället för ”godhet” ordet ”barmhärtighet”. En äldre norsk översättning använder ordet ”kjærlighet”. I engelska översättningar står ofta ”loving kindness”. Vad beror dessa skillnader på? Dessa ord, godhet, barmhärtighet, kärlek eller loving kindness, heter på hebreiska chesed. Ibland översätts chesed även med nåd eller trofasthet. Det är ett ord som är väldigt svårt att översätta, och uttrycket ”loving kindness” uppfanns just för att översätta chesed.

 

I Bibeln finns olika ord för kärlek. I Nya testamentet finns agape och fileo som uttrycker olika sidor av kärleken. På grekiska finns också eros, ett ord som inte används i Bibeln. I Gamla testamentet är det dominerande ordet för kärlek ahav. Ordet finns bland annat i detta bibelord:

 

”Och du ska älska Herren din Gud av hela ditt hjärta och av hela din själ och av hela din kraft.” (5 Mos 6:5).

 

Ahav handlar om en aktiv kärlek. Chesed handlar om trofast lojalitet, eller kärlek, som har sin grund i trofasthet. Men det handlar inte först och främst om familjeband eller kärlek till alla människor på jorden. Under Gamla testamentets tid användes ordet ofta om en stamlojalitet, när man hade ett förbund med varandra. Jag vet inte hur många läsare som är fotbollsfans, men om du har ett lag du håller på, så byter du inte. Att byta lag är något av det värsta man kan göra och det gör dig till en svikare. Istället ingår man för sig själv ett slags förbund, där man håller på sitt lag oavsett om det går bra eller inte. Det är något av betydelsen i chesed. International Standard Version översätter versen i Ordspråksboken på följande sätt:

 

“Many claim “I’m a loyal person!” but who can find someone who truly is?” (Proverbs 20:6).

 

I Bibeln talas det om förbund människor ingår med varandra. De uppmanar då varandra till chesed. När Abraham och Abimelek ingår förbund säger Abimelek att han önskar få Abrahams chesed, alltså Abrahams trofasthet, godhet, kärlek och lojalitet.

 

Davids hjältar

 

Vi ska läsa ett bibelsammanhang i första Krönikeboken. Ordet chesed nämns visserligen inte där, men berättelsen beskriver ändå innebörden på ett bra sätt. Det handlar om Davids hjältar. De var tappra män; trofasta tjänare och soldater. Jag ska läsa en märklig historia om dessa män:

 

”Tre av de trettio främsta männen gick ner över klippan till David vid Adullams grotta, medan en avdelning filisteer hade slagit läger i Refaimdalen. David var då på borgen, och en filisteisk utpost fanns i Betlehem. David sade längtansfullt: ”Tänk om någon kunde ge mig lite vatten från brunnen vid Betlehems stadsport!” Då bröt de tre sig igenom filisteernas linjer, hämtade vatten ur brunnen vid Betlehems stadsport och tog med det och bar det till David. Men David ville inte dricka det, utan hällde ut det som ett dryckesoffer åt Herren. Han sade: ”Aldrig inför min Gud att jag skulle göra detta! Skulle jag dricka dessa mäns blod? De har ju vågat sina liv, de har burit hit det med fara för sina liv.” Och han ville inte dricka det. Sådana bragder hade de tre hjältarna utfört.” (1 Krön 11:15-19).

Att läsa Samuelsböckerna, Konungaböckerna och Krönikeböckerna är verkligen spännande läsning, för de ger en inblick i människans natur. De är inte alltid preskriptiva (exempel man ska följa) men de är deskriptiva. De beskriver verkligheten och människans natur. I berättelsen ovan ser vi några människor på sitt allra bästa, de är trofasta, lojala och fantastiska.

Bakgrunden till berättelsen är att David var uppvuxen i Betlehem. Senare hade Filisteerna, fienden, intagit staden. David satt utanför Betlehem och tänkte tillbaka. Han drömde om att återigen få smaka vattnet ur Betlehems källa. David hade ingen förväntan att någon skulle hämta vatten; han befallde ingen att göra det. Ändå gick plötsligt de tre hjältarna. För dem var det inte fråga om någonting annat än det faktum att kungen ville ha vatten från Betlehems källa – så de ordnar det. De satte liv och lem i fara och bröt rakt igenom fiendens linjer med försvarare. De bröt sig tillbaka igen med vattnet, säkert blodiga och svettiga från striden. Varför gjorde de detta? Därför att de var lojala; för att visa sin trofasthet mot kungen som de älskar av hela sitt hjärta. De skulle göra vad som helst för David – och det gör de.

Det här blev nedtecknat för att beskriva vad hjältarna var beredda att göra i sin lojalitet för David. David blev så rörd av handlingen att han inte kunde dricka vattnet. Han ansåg att han inte förtjänar den sortens lojalitet och kärlek. Han tänkte att den chesed de visat inte borde riktas mot honom. Istället handlar det om kärleken till Gud, och det förbund de hade ingått tillsammans med Gud. Därför tog han vattnet och hällde ut det som ett dryckesoffer åt Gud. David tog inte deras lojalitet för given. Det han fick, offrade han till Gud.

Församlingens chesed

Vi troende som lever i en lokal församling kämpar och arbetar tillsammans. Vi är bundna tillsammans med chesed. Vi har en tillhörighet man sällan finner någon annanstans. Det finns en sång som en storfamiljsgemenskap i England, Jesus Fellowship, har skrivit:


”As brethren we’re in covenant, one body, through the cross. Don’t break this holy bond of brotherhood”.

Du och jag är sammanbundna med ett band som ska uttrycka sig genom trofasta gärningar, lojalitet och kärlek till varandra. Sådant upplever jag ofta att vi har i storfamiljsgemenskapen vi lever i. När jag kommer hem från jobbet står mat på bordet. Någon har städat huset. Någon har tvättat golven, någon klipper gräset. Många passar andras barn för att föräldrarna ska kunna göra annat. Många hjälper till med hemundervisningen. Man lägger ned tid, kraft, möda och pengar. Varför? För att vi älskar varandra! Vi önskar att tjäna varandra och att uttrycka det vi har inom oss. Vi tänker: ”Jag skulle lägga ned mitt liv för dig broder. Jag skulle ge mitt liv för dig syster.” Inget tvivel om saken! Chesed är att ge ut av sig själv.

Människans chesed

Jag skulle kunna stanna här. Det hade blivit en kort predikan, men vi hade kunnat stanna här och säga: ”Var som David och tänk som honom! David är en fantastisk förebild!” Eller vi hade kunnat säga: ”Var som de tre hjältarna och lev ut det i församlingen!” Men då hade vi blivit moralister. Vi hade börjat uppmana varandra att skärpa oss, lyfta oss i kragen och att vara ordentliga kristna. Det hade passat i många församlingar, men i den här församlingen hoppas jag att jag hade fått en liten reprimand. För en sådan predikan hade missat det viktigaste i evangeliet:

Jesu Kristi kors.

Så vi fortsätter läsa något man i vanliga fall kanske fuskar lite med i sin bibelläsning. Vi ska nämligen läsa alla namn på Davids tappra hjältar.

 

”Till de trettio hörde:

Asael, Joabs bror,

Elhanan, Dodos son från Betlehem,

haroditen Shamma,

haroditen Elika,

peletiten Heles,

tekoaiten Ira, Ickeshs son,

anatotiten Abieser,

hushatiten Mebunnaj,

ahoaiten Salmon,

netofatiten Maharaj,

netofatiten Heleb, Baanas son,

Ittaj, Ribajs son, från Gibea

i benjaminiternas stam,

Benaja, en pirgatonit,

Hiddaj från Gaashs dalar,

arabatiten Abi-Albon,

barhumiten Asmavet,

shaalboniten Eljahba,

söner till Jashen,

Jonatan,

harariten Shamma,

arariten Ahiam, Sarars son,

Elifelet, son till Ahasbaj,

maakatitens son,

giloniten Eliam, Ahitofels son,

Hesro från Karmel,

arabiten Paaraj,

Jigal, Natans son, från Soba,

gaditen Bani,

ammoniten Selek,

beerotiten Naharaj,

väpnare åt Joab, Serujas son,

jeteriten Ira,

jeteriten Gareb,

hetiten Uria. (2 Sam 23: 24-39)

 

Vänta lite nu.

 

Hetiten Uria.

 

Jag tror att namnet är sist med avsikt. Jag tror att du ska sätta kaffet i halsen här. För här räknas det upp många trofasta, lojala, kärleksfulla, goda och ordentliga människor.

 

Ock så Uria.

 

Vad jobbigt!

 

Hade vi inte kunnat hoppa över honom? Hade vi inte kunnat säga att det var 29 tappra män? Hade man inte kunnat sätta in någon annan person istället? För alla judar vet vem han är; och kanske känner du också till Davids förhållande till hetiten Uria?

 

Uria var en mycket, mycket lojal man. Han var ute i strid och belägrade en stad. Helt plötsligt fick han bud från kung David att besöka honom i Jerusalem. Uria ställde inga frågor, för han var lojal. Han reste till Jerusalem och mötte kungen. Kungen ställde till en fest och hällde i honom vin. Uria blev full, och David sa åt Uria att gå hem till sin fru. Men Uria var, som sagt, lojal. Han visste att han hade soldater under och över sig, vänner som var ute på slagfältet. Uria tyckte att det var fel av honom att då gå in till sin fru. Istället la han sig att sova utanför dörren. Nästa dag blev han skickad tillbaka till striden med ett brev. Brevet sa:

 

”Ställ Uria längst fram där striden är som hårdast. Dra er sedan tillbaka från honom så att han blir slagen och dödad.” (2 Sam 11:15).

 

Härföraren Uria, som fick brevet, förstod att detta betydde slutet för honom. Han visste att detta betydde döden. Men om kungen ville ha det så, så gör han det, för Uria var lojal och trofast. Han förstod inte varför detta hände, men han visar sin kärlek till kungen både i livet och döden.

 

Något helt annat är det med David, och därför kan vi inte säga: ”Var som David.” För David hade sina motiv till att driva ner Uria i sin hustru Bat-Sebas säng. Kort tid innan hade han nämligen sett Bat-Seba, begärt henne, och legat med henne. Hon var nu gravid, och David försökte dölja sin synd genom att få Uria att gå in till henne. Men Uria ville inte, så han blev dödad i striden, så att David i all hast kunde gifta sig med Bat-Seba, och ingen skulle få veta.

 

Det är väldigt tragiskt att vi måste ta den här omvägen. Varför kunde vi inte ha slutat berättelsen med de lojala, trofasta syskonen som kämpar för varandra? Varför måste vi sätta en fläck på Davids fina kappa genom att nämna Uria? Varför måste vi gå in där det gör ont, smärtar och tar emot? Därför att Bibeln inte handlar om David. Den handlar om Jesus Kristus och hans försoningsverk på korset!

 

Guds chesed

 

David var lojal på sitt bästa, det är sant. Han var trofast och hällde ut vattnet. När han var på sitt bästa tog han inte sina vänners lojalitet för given. Men när han var på sitt värsta gick han ut på taket och såg på Urias hustru. David begärde och tog till sig. Som den kung han var, med den makt han hade, med den charm han besatt, bedrog och förförde han. Han svek och föll. Och han föll så djupt att han bedrog en av sina tappraste män, och han visste det. Därför utnyttjade han Urias trofasthet och tapperhet till att mörda honom.

 

Det är sanningen om David.

 

Så kommer Natan in till honom, och detta är ett rop som tränger igenom alla tider. Natan uppenbarar för David vem han verkligen är och ropar:

 

”DU ÄR DEN MANNEN.”

 

Du är den mannen.

 

Du är den kvinnan.

Du är den.

 

Och så sätts vi alla som en, alla som dessa syndare. Vi sätts alla som överträdare, svikare, illojala och som bedragare.

 

När Natan gått ut från Davids hus är det ingen stolt man som är kvar. Det är ingen upprest David som talar om sin egen förträfflighet och hur stor han är. Vid detta tillfälle skriver han Psalm 51, med rubriken: ”För körledaren. En psalm av David, när profeten Natan kom till honom efter att han gått in till Bat-Seba.” Det är en nedbruten man som ropar ut till Gud. Han skriver:

 

”Skapa i mig, Gud, ett rent hjärta

och ge mig på nytt

en frimodig ande.”
(Ps 51:12).

 

Tidigare i psalmen skriver han:

 

”Gud, var mig nådig

efter din godhet,

utplåna mina överträdelser

efter din stora barmhärtighet.” (Ps 51:3)

 

Detta är inte en slump. Det står ”var mig nådig efter din godhet”, alltså chesed. Det är inte efter min chesed, inte efter det goda jag är bärare av. Det är inte för att jag är en sådan förträfflig människa. Nej! David talar inte om sig själv. Han undrar om Gud har någon nåd över till honom efter Guds trofasthet. Efter Guds godhet. Efter Guds lojala kärlek.

 

För David är en överträdare.

 

Ordet ”överträdelser” är översatt från det hebreiska ordet som handlar just om de som bryter chesed. Det handlar om de som bryter sin pakt, trofasthet och förbund med varandra. Det handlar om de som framförallt bryter förbundet med Gud, men också bryter sitt förbund med varandra. Det handlar om de som reducerar sina medmänniskor till objekt, som David gjorde med Bat-Seba. Han reducerade henne från hennes position som en hustru, älskad av sin man, till ett objekt. Han reducerade Uria från den värdighet han hade som Guds avbild och använde honom som en bricka i sitt eget spel. Det handlar om att reducera människor från det förbund och lojalitet vi borde ha till dem, så att de bara blir objekt och brickor.

 

Men så vände han sig till Gud och sa: ”Jag är en överträdare. Utplåna mina överträdelser efter din stora barmhärtighet.”

 

Och det är här evangeliet kommer in.

 

Jesaja är indelat i två delar, som består av kapitel 1-39 och 40-66. Jesaja kapitel 40-66 talar på ett speciellt sätt om försoningen. Vers 52:13 och kapitel 53 är det absoluta centrumet i berättelsen, för det handlar om han som bar våra synder. Men vi börjar med en vers i kapitel 40, där Jesaja inleder med att skriva ”trösta mitt folk”. Så skriver han:

 

”Hör, någon säger: "Predika!"

Och en annan svarar:

"Vad ska jag predika?"

"Allt kött är gräs,

och all dess härlighet

som blomman på marken.” (Jesaja 40:6).

 

Jag önskar att jag kunde hebreiska och grekiska så att jag kunde läsa Bibeln på originalspråken. Jag kan inte det, men jag får god hjälp av interlinears där man kan läsa parallellt. För ordet som är översatt med ”dess härlighet” är chesed. Det han säger är att allt kött, alla människor – alltså du och jag – är gräs; och vår chesed, vår trofasthet, lojalitet, kärlek, godhet och nåd, loyal love, är som blomman. Den ser jättefin ut. Men så kommer solen och torkan, och det är slut med den. Solen stiger upp och uppenbarar. Vår chesed var inte så djupt rotad. Det är sanningen.

 

Om du inte upplever att det här är sanningen vet jag inte om jag ska lyckönska dig eller beklaga dig, men jag tror att detta är verkligheten om varje människa. När jag läser om David på sitt bästa känner jag: ”Åh, tänk om man kunde vara sådär!” Också kommer han ned på sitt sämsta, och jag tänker: ”Oj. Det är nog sådan jag är.” Jag är nog närmare David när han är där nere än när han är däruppe. Känner du detsamma? Berättelsen ska sticka ut som nageltrång och irritera. Den ska skapa frågor.

 

Tidigare läste vi i Jesaja 52 om Guds tjänare Jesus, han som skulle bli upphöjd. Han som steg ned, blev föraktad och övergiven av människorna. Han som var en smärtornas man, förtrogen med svaghet och lidande, han som bar de mångas synd. Han som var som ett lamm som förs bort för att slaktas, som är tyst inför den som klipper det… sådan är denne Guds tjänare. Kapitlet slutar såhär:

 

”Därför ska jag ge honom

de många som hans del,

och de starka ska han få som byte,

eftersom han utgav sitt liv i döden

och räknades bland förbrytare,

han som bar de mångas synd

och gick in i överträdarnas ställe.” (Jes 53:12).

 

Halleluja, halleluja, halleluja.

 

Jag hoppas det här Bibelordet rör vid ditt hjärta!

 

Han som gick in i överträdarnas ställe.

Han som gick in i trofasthetsbrytarnas ställe.

Han som gick in i förbundsbrytarnas ställe.

Han som gick in i deras ställe, som när Mose efter 40 dagar kommer ned ifrån berget och folket har brutit första, andra, tredje och jag vet inte hur många budord! De som 40 dagar tidigare sade:

 

”Allt som Herren har sagt vill vi göra.” (2 Mosebok 19:8)

 

40 dagar senare dansar de runt en guldkalv. Meningen är att du ska skratta åt dem, men sedan ska skrattet stanna i halsen. För detta är inte bara verkligheten om Israels barn, utan det är också verkligheten om dig och mig. Går det 40 dagar innan vi syndar på nytt? Det går väl knappast så många dagar innan det uppenbaras hur mycket människa vi faktiskt är. Men Jesus bar de mångas synd. Varför?

 

Därför att hans trofasthet inte är som vår trofasthet.

 

Vår broder Kjell Roos har läst Jesaja 54:10 så många gånger att versen numera nästan måste läsas på skånska. Han berättade om hur versen kom till honom när han låg på anstalten och djävulen gjorde kraftiga attacker mot honom. Jag kommer aldrig glömma alla gånger han citerade vad han hört: ”Och då kom en röst ifrån himmelen som sade: ’Jesaja 54:10’”. Så gick han upp ur sängen och för första gången läste han Jesaja 54:10, där det står:

 

Ӏven om bergen viker bort

och höjderna vacklar,

så ska min nåd (chesed) inte vika från dig

eller mitt fridsförbund vackla,

säger Herren din förbarmare.” (Jes 54:10).

 

Halleluja!

 

Prisad vare Gud för hans trofasthet!

För hans kärlek!

För hans storhet!

För hans nåd!

För hans barmhärtighet!

För hans förvandlande kraft som du och jag får uppleva och vara objekt för!

 

Guds trofasthet, den är som ”om än bergen viker bort och höjderna vackla ska min chesed inte vika ifrån dig”, säger Herren, din förlossare! Han är den som är förlossaren. Han är återlösaren som kommer in i situationer när vi är slavar, och förlöser oss!

 

När Jesus går upp för Via Dolorosa, smärtornas väg, är han bedragen av Judas och förnekad av Petrus. Han är övergiven av alla sina lärjungar. De judiska ledarna har förkastat honom som den Messias han är. Det judiska folket ropar: ”Korsfäst! Korsfäst!” Kanske är de samma personer som bara några dagar tidigare ropade ”Hosianna, Davids son”. Det är människans chesed! Den romerska makten, som skulle skipa rättfärdighet och komma med Pax Romana, begår ett justitiemord. Pilatus tvättar sina händer och säger: ”Jag är oskyldig till den mannens blod”. Det är överträdelse på överträdelse. Det är brott.

 

I den situationen går Jesus, övergiven av människorna, en smärtornas man väl förtrogen med lidande, upp till Golgata.

 

Och han dör för oss.

 

Varför?

 

”Så älskade Gud världen att han utgav sin enfödde Son, för att var och en som tror på honom inte ska gå förlorad utan ha evigt liv. Gud har inte sänt sin Son till världen för att döma världen, utan för att världen ska bli frälst genom honom.” (Joh 3:16).

 

Jesus bad för överträdare. Han bad för dig och mig. Han bad för misslyckade, svaga människor precis som du och jag. Jag hoppas att du upplever att du är den här svaga människan. På ditt bästa går det kanske bra, men så faller du och misslyckas, också är det hopplöst.

 

Då är det en sak att göra: Att skåda upp till honom som hängde på det korset.

 

Skåda upp till honom, som liksom Moses upphängde ormen i öknen, är han upphängd på ett kors. Han är upphöjd! Skåda upp till honom och säg: Där är min försoning. Det är evangeliet. Det är inte vår trofasthet, utan hans trofasthet. Han skall rida som segerherre in i evigheten, som Uppenbarelseboken talar om, han som sitter på sin häst och heter Trofast och Sann. Det är min frälsare! Prisad vare Gud!

 

Fader, förlåt dem!

 

I Gamla testamentet finns en fantastisk beskrivning i Hosea. Hosea får bud från Gud att ta sig en hustru, Gomer, en kvinna som det råder många tveksamheter kring. Snart visar det sig att hon var en otrogen kvinna. De får barn, och Gud säger att de ska kalla barnen Lo-Ruhama, vilket betyder ”hon som inte fått barmhärtighet” och Lo-Ammi, som betyder ”inte mitt folk”. Därefter sker en skilsmässa, då Gomer lämnar Hosea för andra älskare, men Hosea slutar inte att älska. I tredje kapitlet säger Herren: ”Gå och älska din hustru igen…” Älska en otrogen kvinna. Då får Hosea stå där med sin kärlek och längtan; och med sin kamp för Gomer står han som förebild för Guds kärlek och kamp för sitt folk. För ett folk som gång på gång vänder sig ifrån honom. Men så kommer Gud med sina löften:

 

”Jag ska trolova dig med mig

för evigt,

jag ska trolova dig med mig

i rätt och rättfärdighet,

i kärlek (i chesed) och barmhärtighet.

Jag ska trolova dig med mig i trohet,

och du ska känna Herren.”
(Hosea 2:19-20).

 

”Jag ska trolova dig med trofast kärlek…” Det är Gud. Min frälsning bygger inte på mig. Den bygger på honom som sträckt ut sina händer på Golgata och ropar:

 

"Far, förlåt dem, för de vet inte vad de gör." (Luk 23:34).

 

Det är sanningen. Han dog för mig. Han dog för dig.

 

Där på Golgata skapade han ett nytt folk. I första Petrusbrevet kan man läsa:

 

”Ni som förr inte var ett folk är nu Guds folk, ni som inte hade fått barmhärtighet har nu fått barmhärtighet.” (1 Petr 2:10).

 

Petrus har tagit texten från Hosea, där Gud säger:

” Jag ska förbarma mig

över Lo-Ruhama

och säga till Lo-Ammi:

”Du är mitt folk.”

Och de ska svara:

”Du är min Gud.” (Hos 2:23)

 

Lo-Ammi blev till Ammi, mitt folk, och Lo-Ruhama blev till Ruhama, hon som fått barmhärtighet. Det är bara Gud som kan göra det här. Han är den ende som kan skapa ett nytt liv. Församlingslivet tar sin utgångspunkt i det här. I Romarbrevets första del talar Paulus bland annat om människans hopplösa situation. Vi håller sanningen nere i orättfärdighet, och judar och hedningar är under samma dom:

 

”Ingen rättfärdig finns, inte en enda.” (Rom 3:9)

 

Men alla förklaras de rättfärdiga, liksom Abraham, av tro. Salig är den människa som Gud inte tillräknar synd! Från kapitel 12 börjar Paulus tala om det praktiska livet i församlingen, i Kristus, med syskonen i relation till varandra. Vi får veta hur vi ska kunna uttrycka Guds kärlek på jorden. Det är inte så att Gud frälser oss och placerar oss i en kuvös där vi ska bevaras tills han kommer tillbaka. Han vill att vi ska leva! Han vill att vi ska relatera till varandra och fungera tillsammans.

 

Han vill att den trofasta kärlek som David visade till sina vänner ska vara en inspiration för oss. Nu kommer vi tillbaka till berättelsen om David – men nu har vi varit inom korset, och det är det som är det viktiga här. Vi är renade i blodet! Det glömmer inte Paulus när han ger sin praktiska undervisning om hur vi ska leva, uttrycka oss, älska, också vidare. Han skriver:

 

”Vi som är starka är skyldiga att bära de svagas svagheter och inte tjäna oss själva. Var och en av oss ska tjäna sin nästa till hans bästa och hans uppbyggelse.” (Rom 15:1-2).

 

Detta handlar om församlingen, bunden samman i en kropp. Om en lem lider, lider hela kroppen. Det är där vi visar den trofasta kärleken och uttrycker lojaliteten till varandra. Det är det faktum att vi älskar Gud som får oss att älska varandra! Hans kärlek är utöst i våra hjärtan. Genom den helige Ande har han hällt ut sin kärlek i våra hjärtan, och det strömmar över! Vi önskar att ge någonting tillbaka till honom. Skulle jag fråga Gud vad han vill att jag ska ge tillbaka till honom, skulle han säkert uppmana mig: ”Se, här är mitt folk! Älska och tjäna dem! Hjälp och stöd dem med det du kan och har. Allt det du innan lade på dig själv, lägg det på andra. Tjäna varandra. Tänk på din nästa och inte på dig själv!”

 

Var och en är skyldig att bära de svagas svagheter och inte tjäna oss själva. Vi är så duktiga på att tjäna oss själva, men vi skulle kunna bli så duktiga på att tjäna varandra. Det är jag övertygad om. Men inte i vår egen kraft. Paulus säger: ”Kristus tjänade ju inte sig själv.” Kristus blir vårt exempel. I Filipperbrevet skriver Paulus:

 

”Var så till sinnes som Kristus Jesus var:

Han var till i Guds gestalt

men räknade inte jämlikheten

med Gud som segerbyte,

utan utgav sig själv

och tog en tjänares gestalt

och blev människan lik.

När han till det yttre

hade blivit som en människa,

ödmjukade han sig

och blev lydig ända till döden –
döden på korset.” (Fil 2:5-8).

 

Det här är hemligheten. Som Jesus avlade sitt majestät, härlighet och ära, sin gudomliga skickelse, ska vi avlägga oss vår värdighet, höghet och position för att tjäna varandra. Det är församlingen; vad den är tänkt att vara. Det är idealbilden, och vi kommer alltid kämpa i spänningsfältet mellan Guds ideal och vårt motstånd emot idealet. Men det finns en kraft som är starkare än synden och dödens lag, och det är livets Andes lag!

 

”Livets Andes lag har i Kristus Jesus gjort mig fri från syndens och dödens lag.” (Rom 8:2)

 

Därför kan jag leva detta nya liv tillsammans med Jesus och syskonen. För Kristus tjänade inte sig själv, och han bor här inne i oss. Helgelse är att låta honom få kontrollen över köttet, mer och mer för varje dag. Vi ska analysera Romarbrevets 15:e kapitel lite närmare. Vi börjar med att läsa från femte versen:

 

”Må uthållighetens och tröstens Gud hjälpa er att vara eniga med varandra…”

 

Fantastiskt! Tänk om vi kunde nå fram till enigheten i tron i allt och vara eniga med varandra i lojalitet, kärlek och trofasthet.

”… efter Kristi Jesu vilja,”

 

Det är han som är modellen. Det är han som är exemplet. Det är han som är mönsterbilden för församlingen.

 

”… så att ni alla med en mun prisar vår Herre Jesu Kristi Gud och Far.”

 

Paulus fortsätter:

 

”Ta därför emot varandra, så som Kristus har tagit emot er till Guds ära.”

 

Åh, om vi kunde ta emot varandra! Andra översättningar säger ”acceptera varandra” eller ”ha fördrag med varandra”. Det är svårt att vara översvallande mot alla, men vi bör i alla fall ha respekt, acceptans och ta emot varandra.

 

Men Jesus placerar det inte på oss. Han placerar det inte på mig och säger: ”Paulus, var så duktig du bara kan så ska det lösa sig. Då får vi se när du kommer till himmelen. Då får vi sätta de goda gärningarna på en vågsida och de onda gärningarna på en annan och se vad som är starkast.”

 

Nej.

 

För där förlorar jag, jag har ingenting att komma med.

 

Paulus skriver: ”Ta därför emot varandra, så som Kristus har tagit emot er”. Han placerar det på Kristus!

 

Det är Jesus, Jesus, Jesus.

Det är evangeliet, evangeliet, evangeliet.

Det är hans nåd, hans kärlek, hans kraft och hans chesed som är grunden för vår frälsning!

 

Och prisad vare Gud för det, för något annat hopp har jag inte.

 

Paulus fortsätter:

 

”Vad jag vill säga är att Kristus har blivit de omskurnas tjänare för att visa Guds trofasthet och bekräfta löftena till fäderna,”

Kristus tjänar alltså de omskurna judarna för att visa Guds trofasta kärlek. Också säger han:

”och att hedningarna har fått prisa Gud för hans barmhärtighet …”


I Nya testamentet finns inte ordet chesed. När något citeras från Gamla testamentet har chesed översatts på lite olika sätt. Ibland är det översatt med trofasthet, ibland med kärlek och ibland med barmhärtighet. Här använder Paulus två ord. Jag vet inte om vi kan dra en direkt parallell, men du kan säkert se mönstret här. Judarna ska få uppleva hans trofasthet. De som varit trolösa ska få uppleva hans trofasthet när han upprättar dem som folk och frälser dem genom Jesus Kristus. Hedningarna ska få prisa Gud för hans barmhärtighet. Det är ännu en dimension av chesed. Paulus fortsätter med att återkoppla till Psaltaren:


”Därför vill jag tacka dig bland hednafolken och lovsjunga ditt namn.”

 

Nu har vi sett Kristus som exempel. Men i den 13:e versen ger han oss en nyckel, en hemlighet:

 

”Må nu hoppets Gud fylla er med all glädje och frid i tron, så att ni överflödar i hoppet genom den helige Andes kraft.”

 

Det är den helige Ande som verkar detta i oss. Härefter beskriver Paulus sitt uppdrag och sina planer.

 

”Jag vågar inte tala om annat än det som Kristus har gjort genom mig för att föra hedningarna till lydnad, genom ord och gärning, genom kraften i tecken och under, genom Andens kraft. Så har jag från Jerusalem och runt omkring ända till Illyrien överallt predikat Kristi evangelium.”

 

Han klarar inte att beskriva vad han själv har gjort, utan att ange att det är genom Andens kraft. Det är genom Gud. Det är Gud som gör det, det är han som verkar under och kraftgärningar. Det är Guds kraft, uttryckt genom den helige Ande som han låter bo i oss. Den tredje personen i Gudomen flyttar in i oss. Det är gemenskap med Fadern, Sonen och den helige Ande. Han flyttar in i oss – och det är kraft till ett nytt folk, och ett nytt liv.

 

Vad betyder det här för dig och mig idag? Är det bara information vi ska ta in? Är betydelsen av chesed något vi bara ska skriva ned i våra anteckningsblock?

 

Gud har en tanke om att vi ska demonstrera hans trofasta kärlek till den här världen. Hur?

 

  • Genom att älska varandra
  • Genom att älska Gud.
  • Genom att vara annorlunda.
  • Genom att vara hans förbundsfolk, han som upprättar ett nytt förbund i Jesus Kristus.

 

Vi är hans förbundsfolk, men det bygger inte på oss, utan på Jesus Kristus. Han har kallat oss att tjäna och älska varandra. Han har kallat oss att förlåta varandra för att älska och tjäna igen. Detta är en cykel som går runt och runt. På detta sätt bryter vi den spiral av hämnd, synd och oförrätt som drar oss nedåt. Vi bryter det som gör att vi står som mannen i första Mosebok gjorde, mannen som ropade: ”Jag dödar en man för ett sår och en ung man för ett blåmärke.” (Mos 4:23).

 

Det var hämndens ljud.

 

Men Jesus Kristus ropar: ”Far, förlåt dem”. (Luk 23:34).

 

Det är församlingens rop i denna tid: ”Herre Jesus, förlåt mig – och hjälp mig att förlåta!”

 

När vi ber bönen Fader vår säger vi inte ”ge mig idag mitt dagliga bröd.” Nej, vi säger: ”Ge oss idag vårt dagliga bröd”. Vi har ett behov av bröd. Vi säger ” förlåt oss våra skulder, så som vi förlåter dem som står i skuld till oss.” Gud, jag vill be dig om det här: ”Och för oss inte in i frestelse, utan fräls oss från det onda.” För riket är ditt, makten och härligheten i evighet.

 

Tänk så fantastiskt att få börja tänka som en kropp. Att vara medveten om att vi är en kropp i Jesus Kristus. Vi kan inte förvänta oss något annat av varandra än att vi är spruckna lerkärl, för det är vi. Men genom Jesus Kristus och hans fullbordade verk kan vi förvänta oss att mer och mer bli det Gud hade tänkt om oss. Gud har planlagt för dig och mig, att vi ska bli hela och fulla människor som lever för honom och för varandra. Det kan vi få uppleva i Jesus Kristus.

 

Jag vill uppmana dig till ett beslut. Besluta dig för att leva i det här förbundet med Jesus Kristus, och med Fader, Son och den helige Ande. Med alla dina syskon. Besluta dig för att vi ska bli en församling fylld av tjänare som tjänar varandra med chesed i trofasthet och kärlek till varandra. Jag ska avsluta med att läsa ett bibelord i Jeremia. Se om du kan identifiera var chesed kommer in här:

 

”Den som vill berömma sig,

han ska berömma sig av

att han har insikt och känner mig:

Att jag är Herren,

som verkar med nåd,

rätt och rättfärdighet på jorden,

för i det har jag min glädje,

säger Herren.” (Jer 9:24).

 

”Att jag är Herren, som verkar med nåd”… Där är din vink. Han som verkar med trofast kärlek. All vår berömmelse är utesluten. Vi får vända oss mot korset och prisa och berömma honom. Vi får skryta om honom och säga: ”Han som hängde på korset visade oss vad chesed är. Han visade vad Guds trofasta kärlek till människan är.”

 

Det får vi uppleva i Jesus Kristus.

 

Amen.

 

Vi ber.

 

Jag tackar och prisar dig himmelske Fader. Jag tackar dig för mina syskon här i församlingen. Jag tackar dig, Herre, för kampen de kämpar här, och för kampen dina troende kämpar var de än är. I ensamhet, tillsammans med syskon – var vi än är och vad vi än kämpar med, Herre. Jag beder dig Fader, i Jesu Kristi namn, att du skall fylla oss med tacksamhet över din kärlek, din trofasthet, nåd och barmhärtighet, Herre. Jag beder dig Herre, att du skall förvandla oss genom den helige Andes kraft, Herre, genom det försoningsverk du fullbordade på Golgata kors en gång för 2000 år sedan. Jag lovar och tackar dig för uppståndelselivet som vi får leva tillsammans med dig och tillsammans med de som älskar dig och som tjänar dig i denna tid. Jag beder dig för ditt folk över hela vår jord, för de människor som har gått ut och tjänar dig. Jag tackar dig Herre, för de som har gjort sitt beslut om att leva för dig som en stridsman tills dagen är slut, Herre. Du är vår sanne David, som vi kan rikta vår kärlek till och som vi kan få denna sanna trofasta kärlek ifrån, Herre. Du är vår frälsare och vår Herre. Vi beder dig att du vill gripa tag i oss svaga människor. Herre, du är vår klippa, som skriften säger. Skriften, där frälsningsströmmen väller fram ännu idag – för svaga människor precis som du och jag.

 

I Jesu namn, amen. 

 

 

 

 

 

 

 

Foto: Morgan Lindroos

Fotograf Melody Sundberg

Boka mig

Eller maila till: ms@melodysundberg.com

Melody Sundberg finns i Örebro.

Följ mig

Copyright © Melody Sundberg 2015 - 2021